Dags igen för gräsklippning. Ny plats kräver ny plan på hur man ska gå tillväga med klippningen dels beroende på vad det är för växter och dels hur magert det är på de olika platserna. Att börja klippa och för varje gång inse att det finns massa ytor som är väldigt artrika gör att man får ändra planerna hela tiden. Denna gång har jag tidigare sparat en yta där det kommer väldigt mycket prästkragar men nu har jag bestämt att spara ett annat ställe men då plötsligt dyker den upp. Nattviol. Den kan jag inte klippa bort utan sparar tillsammans med en remsa av andra arter. Nattvioler är inte alltid lätta att artbestämma. Äkta eller grönvit är ju de som är olika arter men sedan finns underarter där det oftast bukar skiljas på ängs- och skogsnattviol. I och med att ängsnattviolen gynnas påtagligt av slåtter eller annan hävd borde ju detta vara en sådan och dessutom är dessa ganska små. Detta exemplar är kort men väldigt gles blomställning och dessutom lång sporre vilket är den bakersta utstickande, smala delen av blomman. Detta gör att det inte kan vara ängsnattviol. Jag får avvakta tills de slår ut innan jag försöker bestämma helt korrekt. Har sett att det i angränsande björkäng finns fjolårsstänglar av nattvioler. Det finns således flera platser i närheten där det kommer krävas artbestämning framöver.

Vissa växter är lite mer besvärliga att hitta än andra. Låsbräken, eller numera månlåsbräken, kräver nästan att man hittar ett exemplar innan man hittar fler. Man behöver helt enkelt vänja blicken vid detaljer för att hjärnan ska söka efter rätt saker. Det finns flera andra växter som har saker som påminner om sporerna på denna låsbräken. Bland annat syra-arter och daggkåpor men även vissa halvgräs kan man inse att de feltolkas. Låsbräkenarterna är i stort sett uteslutande beroende av störning och helst hävd av slåtter eller bete eller båda. Den kan ju också finnas där det inte är alltför många andra arter som sluter fältskiktet Det som ofta kan vara värt att undersöka är kanterna på grusvägar som inte skrapas alltför mycket eller att det läggs på material för det verkar bli lite för mycket störning. Denna gång råkade jag titta till bredvid ett mindre torp där det tidigare funnits några exemplar. Nu fanns det minst tio. Lite senare var det dags för hundpromenad. En sträcka som jag gått väldigt många gånger och nu när jag precis sett låsbräken på annan plats verkar hjärnan vara mer på hugget och rätt som det är dyker första exemplaret upp och sedan flera. På en plats var det fem på ena sidan och 17 på andra sidan vägen och lite längre bort några till.

Jag fick nästan lite känsla som när man i augusti går på ikea och upptäcker att de börjar ta fram julsakerna eller i november börjar sälja semlor. Det kändes liksom nästan lite fel att hitta de första kantarellerna redan den nionde juni. Jag vet att jag hittat runt midsommar och hört att andra hittat lite innan dess men nionde juni? Nu är det ett särskilt bra läge intill ett berg som håller värmen och solexponerat och säkert bra ur många aspekter men jag kan inte sluta att fundera på om det kanske är så att vi kommer ha kantareller allt tidigare och dessutom alla arter som inte tidigare fanns här eller som kanske inte klarade vintrarna, ska de nu kunna sprida sig och ta över andra miljöer. Ja, det där med klimatförändringar får vi nog leva med framöver och de ska definitivt tas på allvar.

För länge sedan vet jag att jag hittade en spännande art i ett dike. Det var granspira som är en kulturväxt som främst kräver hävdad mark och som nu är ganska ovanlig. Jag gick en stund och letade och hittade ganska många andra arter som också är intressanta som exempelvis orkidéerna fläcknycklar och äkta nattviol men ingen granspira. Sedan faller min blick på en ljus marsipanfärgad bladrosett. Det är tätört, en av våra så kallade köttätande växter som lockar till sig små insekter som den med hjälp av enzymer bryter ner och utnyttjar som extra näringstillskott. Detta tyder på ett inslag av basiskt material i jorden vilket nog kommit med inlandsisens skrapande verkan för mycket länge sedan. det blev ingen granspira denna gång men jag kommer att söka vidare fler gånger.

Längs en grusväg kommer jag fram till ett hus som de gjort iordning med stenmur och blomstrande trädgård. Det ligger något som jag först tror är en huggorm och är då lite försiktig eftersom hunden är med. Mönstret stämmer dock dåligt och närmare titt visar att det är en hasselsnok. Platsen känns bra med solexponerade berg bakom tomten och nära sjö vilket brukar vara en bra kombination. Gjorde en extra koll med lite kollegor för att vara riktigt säker och mycket riktigt är det hasselsnok. Pratade senare med en granne som nog också haft detta på tomten men inte riktigt varit säker på om det är huggorm eller annat.

Ganska regelbundet träffar jag på personer som har en särskild skräck mot spindlar. Den kan många gånger te sig som besynnerlig då jag ibland inte med blotta ögat ens kan räkna till åtta ben utan ser att det bara är något litet som kryper. Nåväl, jag vet att sådana fobier kan sitta mycket djupt rotade men då brukar jag ändå fundera på om inte våra hoppspindlar skulle kunna fungera som lämpliga terapeuter. De är små och nästan alltid fint mönstrade och ser inte alls så farliga ut och det roligaste av allt är att de hoppar. Ofta hoppar de så att man tror att de klippt filmen för ena stunden är de på ett ställe och nästa sekund sitter de en bit bort och man ser liksom inte vad som händer däremellan. Nu sitter det det en zebraspindel, tror jag att det är, på vår dörr. Det finns massa lämpliga uthus och väggar att leta efter just hoppspindlar. De gillar träväggar ocg kanske särskilt ladugårdsväggar där det säkert finns massa små insekter att fånga.

Dessa små insekter med så olika teckning på skölden. De flesta arterna har flera nymfstadier innan de fullt utvecklas till fullbildad och färgerna är ofta spännande kombinationer med rött, gröna nyanser och även prickar eller mönster. Just denna gång landar en mindre björkbärfis på min arm. En ganska vanlig art och eftersom det finns mycket björk runt omkring känns det som en lämplig miljö för denna art. Det där med fis i namnet. De har en möjlighet att släppa ut en illaluktande substans men då får man jobba en del och klämma till eller på annat sätt stressa för annars är de alldeles harmlösa. Det var länge sedan jag kände någon odör kopplat till bärfisar och då oftast i samband med att man plockar blåbär då man kanske är lite brysk och råkar trycka lite för hårt där det sitter en eller annan bärfis. Det finns en lite rolig skrift som heter Sveriges bärfisar. Den brukar jag roa mig med att ha som present vilket brukar först roa och ses som en lite speciell present men sedan brukar det visa sig att de inte kan hålla sig från att försöka artbestämma de bärfisar som dyker upp.

Det var länge sedan, riktigt länge sedan. Sent en natt utanför Löfstads slott utanför Norrköping. Helt plötsligt lyser det i gläntorna i lövskogen. Lysmask. Det var något helt nytt för mig då. Sedan har jag sett larver enstaka gång men inte när de lyser. Nu, på min morgonpromenad med hunden, ligger det larver på flera platser på grusvägen och min förhoppning till sommaren är att vi ska få uppleva skenet från bioluminisenscen som de kan skapa med bakkroppen. Ett sätt för honan att markera var hon finns. Vissa insekter använder dofter som hanarna kan upptäcka på långt håll men här är det ljus. Kanske ett kommande tv-koncept med ena parten som ska locka till sig en annan med ljus, doft eller annat.

Kartfjäril är en fjäril som expanderar norrut och som för bara några år sedan var riktigt ovanlig att få se i Östergötland. Nu dyker den upp ganska regelbundet och har även noterats ganska långt norrut i Sverige. Den första generationen för året har nyss kläckts ur pupporna där de övervintrat. Vårvarianten är orange och har en teckning som till viss del ser ut som bland annat nässelfjäril. Nästa generation som benämns som sommargenerationen är mörk och nästan svart med vissa ljusa inslag och liknar aspfjäril. Det som gör att det är lätt att urskilja att det varken är nässelfjäril eller aspfjäril utan just kartfjäril är storleken. Den är påtagligt liten, något större än exempelvis blåvingar. Aurorafjäril är ungefär lika stor och även vitvingarna som i Sverige främst är skogsvitvinge och ängsvitvinge. Att artbestämma vitvingar är inte helt lätt och det är möjligen så att det också finns mellanformer. Det finns flera vita fjärilar som man skulle kunna blanda ihop vitvingarna med som exempelvis rapsfjäril och hagtornsfjäril som dock är betydligt större däremot är hona av aurorafjäril ganska lik både i uteseende och storlek.